I stormens öga

Hejhej!

Oj, vad jag skriver. Bara ca 3 månader sedan sist hehe... visste nog att det skulle bli så här tyvärr.

Nåja, vad har hänt då? Sammanfattningsvis iallafall.

Jag har sagt upp mig från mitt nuvarande jobb och börjar den 1:a februari på en PR-Byrå här i stan. Sorgligt med tanke på att jag verkligen trivts med arbetsplatsen och mina helt suveräna kollegor, men behövligt eftersom jag inte känner att jag kan ge ens hälften av min kapacitet med de arbetsuppgifter jag haft här. Översatt i klartext säger jag väl egentligen då att jag tycker att det jag arbetat med de senaste 6-7 åren blivit riktigt tråkigt, och jag har full förståelse ifall jag av vissa uppfattas som bortskämd då. Jag HAR trots allt ett fast jobb, vilket är mer än många andra har. Dock hoppas jag att man kan ha förståelse för att jag tar chansen när jag får den.

Sedan känns det givetvis jättespännande och lovande med min blivande arbetsplats. Det är en mindre byrå, och tidigare har jag trivts väldigt bra med att jobba på ställen med relativt få anställda. Ett mindre företag brukar inte ha samma behov av inrutad organisation, vilket i sin tur innebär mer flexibilitet. Möjligheten finns att man fokuserar mer på vad man faktiskt ska åstadkomma för kunden, istället för att fastna i byråkrati och rutiner. Mer arbetsglädje i bästa fall. Allt detta givetvis ofta till priset av mer kaos och "vilda västern", men jag ser hellre att det stormar lite omkring mig än att allt bara är filmjölk .

Till helgen blir det 40-årspartaj för en god vän och f d kollega från Umeå. Förhoppningsvis får man träffa en del gamla bekanta. Och när jag nu ändå är i Umeå kommer vi att passa på att repa med bandet inför några gig under ett veckoslut i Kittelfjäll sista helgen denna månad. Vi gjorde en liknande grej i Kittel förra året, och om jag dömer efter det kan det bli en magiskt rolig helg. Utmattande och ganska krävande, men otroligt skoj.

Sedan ska vi upp och göra ungefär samma sak i Hemavan sista helgen i februari . Fördelen med dessa fjällhelger är att vi, förutom gage, bjuds på boende, mat, skiduthyrning och liftkort. Det blir med andra ord både nytta och nöje... eller rättare sagt - med tanke på hur mycket vi älskar att spela så blir det väl nöje och mer nöje. Dock brukar man vara ganska urlakad efter en sådan här intensiv helg, och när jag nu dessutom ska påbörja mitt nya jobb dagen efter hemkomst från Kittel kan det förstås bli en aning påfrestande. Men jag klagar inte .

Vill tacka de jättesnälla människor som gett mig komplimanger på låtarna jag lagt upp här. Nu tror väl de flesta att jag lagt ner skrivandet här (vilket jag kanske har, återstår att se...), så möjligen är det bara jag själv som läser och lyssnar hädanefter. Men då får det väl vara så helt enkelt.

Slänger upp en till gammal låt här igen. Kanske blir det fler ord här så småningom.

Dags att det blir fredag på allvar... dags för lite hårdrock .

Den här demoslasken skrev jag för att den skulle bli en del av bandets repertoar, men efter att vi försökte spela den på ett gig för ett par år sedan blev det liksom inget mer. Tycker dock att den har sina fördelar... blir lite glad av den på något sätt.

Som vanligt är det svårt att vara objektiv, så om någon råkar lyssna på detta mottages alla former av konstruktiv kritik och feedback med tacksamhet.

... eller egentligen saknas det väl kanske inte saker att skriva om, men däremot är jag tydligen väldigt kräsen med vad jag känner för att göra från dag till dag. Har helt enkelt inte haft någon särskilt stor lust att nedteckna mitt liv och leverne den senaste tiden. Gissar att det mitt bloggande är en döende företeelse.

Har äääääntligen blivit stolt ägare av en Fractal Audio Axe-FX. För den som inte är en skapligt påläst gitarrist är nog denna information fruktansvärt ointressant, men för mig är det i prylväg det absolut största som hänt på mycket länge. Jag älskar denna svarta mirakellåda.

Fredagen den 9:e hade vi covergig med bandet på Corona i Umeå. Det slutade med 70% oförtjänt katastrof, och 30% succé.

Den första delen i katastrofen bestod av ett litet helvete i form roddning och soundcheck (alltså där man ställer i ordning scen och ljudutrustning och sedan fixar till ett bra ljud). Den ljudkille som Corona hyrt in har vi träffat på förut och då har det fungerat skapligt bra. Den här gången gick däremot i princip ingenting bra. Enligt min information skulle allt PA vara uppställt när vi kom dit kl 18, vilket visade sig helt felaktigt. Där satt en trubadur och spelade till ca 18.30, och sedan fick vi i bandet givetvis agera roddare och bärare. Det gör vi så gärna om vi är medvetna om att vi förväntas hjälpa till med det, men denna gång trodde jag att vi skulle slippa. Så långt 1,5 timmar förlorade. 

Sedan uppmärksammar vi att ljudkillen glömt en av monitorerna (vilket han först vägrade erkänna både för oss och sig själv). Den skulle han hämta på en pisskvart, vilket givetvis blev en dryg skithalvtimme istället. När vi till slut kan börja soundchecka visar det sig att ljudkillen valt ett alldeles för litet PA för lokalen - det blev helt enkelt inget riktigt tryck i ljudet. Detta hävdade både vi i bandet och de ansvariga på Corona, varvid ljudgrabben går in i en ganska långvarig förnekelsefas - han vill helt enkelt inte erkänna att ljudet är för vekt... inte förrän DJ:n på stället visar hur det kommer att låta från husets ljudsystem när han kör sin discogrej. Då, och först då, börjar ljudkillens skygglappar fladdra lite. Efter jääääkligt mycket om och men beslutas att vi ska ta draghjälp från husets ljudsystem. Detta testas, och då lyckas ljudkillen på något sätt krascha ett av husets slutsteg. Han är handfallen, men som tur är kommer DJ:n till hjälp och kan återuppliva slutsteget.

Ett antal ytterligare incidenter sker, och soundchecket slutar med att vi helt enkelt går därifrån eftersom ingen i bandet har käkat något på evigheter. Blodsockret är så lågt och irritationsnivån så hög att risken för riktigt obehagliga konfrontationer var överhängande. Vi räknade med att vara redo för takeoff kl 19, och istället sjappar vi med ett återhållet morrande kring halvtiotiden. Då är egentligen ingen särskilt nöjd med ljudkvaliteten, men för att vi iallafall ska kunna ge kvällens publik någon sorts energi inser vi att vi måste få käk och en liten stunds avkoppling.

En stressad pizza, ett par öl och en dusch senare är vi redo att äntra scenen. Sådana här gig är nästan alltid indelade i minst två "set" - alltså perioder på ca 45 min - en timme. Första setet går faktiskt riktigt bra. Publiken är med och det känns sådär ruskigt kul att spela.

Till andra "halvlek", efter pausen, tror vi alltså att vi bara kan gå ut och göra vår grej och plocka hem "segern", men ack så fel vi hade. Här uppstår nämligen den andra (och betydligt obeahgligare) delen av katastrofen. Någon har (antingen ofrivilligt eller av ren jävlighet) gått bärsärkagång på mixerinställningarna. INGENTING låter som det gjorde i första set - min medhörning ligger på andra sidan scenen, utljudet på min sida är heldött, på trummorna ligger nu den effekt som skulle ha legat på sången (ekoeffekter på trummor är inge bra alls i normala fall), ingen i bandet hör vad de själva spelar och sjunger etc etc. Till råga på allt brinner ett av rören i den andra gitarristens förstärkare en bit in i setet.

Nå, mycket av detta kunde kanske ha ordnat upp sig relativt kvickt om vår ljudkille behagat vara på plats under kvällen. Det var han alltså inte. Till saken hör att vi snackar en digital och relativt avancerad mixer som ingen av oss oinvigda ville röra för mycket i.

Om vi hade kunnat lita på att samtliga närvarande i publiken förstått att det kaos de upplevde berodde på ljudproblem som vi i bandet inte egentligen kunde hjälpa - ja, då hade det "bara" varit jäkligt tråkigt. Tyvärr får man räkna med att själva bandet blir syndabockar när det går så här, eftersom det är vi som syns utåt. Det känns INTE bra.

Men men... olika typer av missöden i samband med gig är inte ovanliga. Just denna kväll kändes det dock som att det blev väl mycket. Fast vi står ju upp än.

Börjar bli en vana det här. Att sitta uppe sent på torsdagen och träna på låtar som ska spelas fredag eller lördag. Skapligt mysigt ändå, inte minst eftersom jag då vet att det vankas tid på scenen och tid med grabbsen i bandet.

Nytt ställe imorrn, Corona i Umeå, men för alla som någonsin studerat i Umeå är det knappast nytt. Blir nog säkert bra

Slänger upp en liten visa, kanske ett par år gammal.

Sov gott, folket.

En gång i tiden var jag skapligt idrottsintresserad. Alltså på den nivån att jag praktiserade en hel del idrott själv. I en norrländsk inlandskommun innebar det i mitt fall framförallt fotboll och styrketräning, samt en del innebandy, bordtennis och utförsåkning.

Under gymnasietiden började det där falla bort och till slut fanns det ingen alls regelbundenhet i idrottandet. Sedan dess har det under perioder styrketränats en del, jag har under kortare tider kört en del innebandy, tennis, badminton etc. Men det verkar inte hålla mer än max ett halvår.

Det här innebär förstås att fysik och kondition inte alltid ligger på topp. Eller rättare sagt... det har under långa perioder handlat om en rent bedrövlig situation. Som nu t ex. Då man en gång varit skapligt vältränad är det förstås lite tragiskt att inse det stora förfallet, men tyvärr är det dessutom så att jag fått för mig att jag är väldigt "lättränad" - att jag får resultat snabbt. Det må kanske vara sant, men det innebär ju inte att det räcker med ett par situps varannan dag för att man ska bli som ny igen.

Det där att tro eller veta att man har lätt för sig inom något är i viss mån en förbannelse, eftersom man då har en tendens att aldrig riktigt kämpa. "Äh, det där fixar jag ju lätt när jag känner för det"... och sedan blir det aldrig av. Antar att det är en form av bortskämdhet.

Nå, härom veckan fick jag iallafall en våldsamt stark påminnelse om att kroppen inte är 20 år och vältränad längre. Innebandy för första gången på flera år. Efter 20 minuter började jag få nära-döden-upplevelser, kändes som att hjärtat bultade 5000 slag per minut där jag annars har mitt struphuvud. Efter 40 minuter kändes det som att jag inte hann ta de andetag kroppen behövde, som om någon konstant sög luften ur mina lungor med en industridammsugare. Efter 50 minuter ville ett antal benmuskler krypa ihop i fosterställning och gråta.

Men jag överlevde, och trots vetskapen om den kommande obarmhärtiga träningsvärken kändes det otroligt bra efteråt. Igår spelade vi igen, och nu gick det liiite bättre. Det kan förstås bero på att jag lär mig anpassa springet efter min nuvarande förmåga, men jag väljer givetvis att tro att flåset blir bättre. Idag är jag dock stelare än mandomen hos en upphetsad isbjörn.

Jag har iallafall ben att springa med, till skillnad från killen i föregående inlägg.